Snaskefar

Det är väldigt många saker som gör mig lycklig, Vissa är väldigt enkla och rimmar väl med min simpla trälnatur, andra saker är mer avancerade och handlar då ofta om att saker har passat ihop på precis rätt sätt. En sak som gör mig väldigt glad är något som jag är med om ganska ofta faktiskt. Det handlar om att sammanföra olika vänner.

Det kanske inte framgår så ofta men för mig så är vänskapen nästan det viktigaste som finns, någon kallar den för kärlekens vardag och det är något som jag helt och hållet har tagit till mig. Vänskapet är för mig så viktigt att jag kan bli mer ledsen över ett svek av en vän än av hjärtesorg som härrör sig från otukt bedrivet mot det täcka könet.

Jag var på en stor fest i lördags och jag hade många vänner där, de blandades upp och åtminstone fem, sex av mina vänner hade aldrig haft med varandra att göra innan. Antingen blev de presenterade för varandra av mig under kvällen eller så kom de gemensamt fram till att jag var en gemensam nämnare. Alla sade till mig – utan undantag – att de hade haft väldigt roligt och att de verkligen gillar varandra. Det har också skett i en del andra sammanhang förra året. De gjorde detta utan att bli ombedda att lämna ett yttrande till mig, en av dem hade faktiskt till och med frågat mig innan middagen om hennes bordsherre var vettig. Jag svarade absolut ja, jag fick idag höra att jag hade haft rätt med råge.

Jag tar det som en kvalitetssäkring av vännerna. Det skulle ju kunna vara så att jag uteslutande väljer vänner ur en viss kategori eller att de är extremt likformade, så är inte fallet vilket nog alla mina vänner kan skriva under på. Snarare tror jag att hur olika mina vänner än är så har de vissa grundläggande egenskaper som är ett måste, De är varma, de är roliga, de är pålitliga, de är stöttande, de är utmanande (inte slampiga utan intellektuella, fast inte C då förstås). Sådan kan man vara vem man än är. Jag är glad att det finns så många människor i mitt liv, från alla håll och kanter.

Det blev lite Jonas Gardellianskt när jag var i mina gamla uppväxtmiljöer.

Det verkar som om det går bra för henne nu. Det fick jag veta när jag träffade mina barndomsvänner. Hon har flyttat, har jobb och familj.

Det verkar som om hon nästan har allt. Utom en uppriktig ursäkt och en bön om förlåtelse från mig för att jag tigande såg på när hon mobbades. Fast den kanske hon varken vill ha eller behöver.

Idag har det varit en riktigt bra dag. Ångesten över misshandeln i torsdags börjar släppa och jag lyckades med mitt första projekt på det nya jobbet idag. Heder åt mig.

Sen åt jag lunch med goda vänner som dessutom stod för kalaset.

Knäböjen människor. Snaskefar komma.

Min barndom förknippas i mångt och mycket med bokskogar. Vårt lantställe omges av sådana. Vi hade ingen TV där när jag var liten vilket ledde till att jag mycket motvilligt fick röra mig utomhus och bekantade mig därmed med bokskogarna. Det var fantastiskt. Särskilt efter att jag hade läst Sagan om ringen (utan att förstå mer än en tredjedel) och föreställde mig miljöerna som något liknande det som jag hade framför mig. Det fina ljuset som strilande ner och de vackra silverstammarna gjorde att jag kände det som om att jag stod i en katedral eller ett palats. Min farmor tvingade mig också att plantera ett par bokar på tomten som nu har vuxit sig riktigt höga. Det känns som om man har uträttat något. Jag blev alltså helt tagen av skogsväsendet. När jag idag ser bokskogar blir jag lugn och känner en melankolisk harmoni. Det är mäktigt, värdigt, stilla och oändligt vackert. Det behöver inte vara en hel skog, en ensam bok kan också vara ett under, som till exempel den här vindpinade boken i Schwarzwald.

Sen är det ju lite roligt med namnet också. En bok, flera bokar på rikssvenska. I Skåne heter det bögar, och en boksamling kan heta böget – åtminstone på göingemål.  Jag fick nyligen veta att bokfamiljen heter fagus på latin. Fniss. För övrigt kan det nämnas att bokträdets användningsområde är väldigt spritt, det finns naturligtvis en hel möbelindustri men den mesta kontakten som man har med boken är genom glass. Virket har en neutral smak och används därför till glasspinnar. Samtidigt så anser Budweiser att flisor av bokträd ska användas för att ge ölet en lenare smak under lagringen. Boken är naturligtvis populär som prydnadsträd och används i alla sina former i parker och liknande inrättningar.

Därför blev jag lite besviken när min geografilärare på gymnasiet sa att han ogillade bokskogar. Det kändes som om att han ifrågasatte min identitet när jag svarade bokskogar på frågan om vilken min favoritmiljö var. Han kunde dock motivera sig ganska väl. Boken är något av en predator eller parasit. Bladen växer horisontellt och släpper igenom väldigt lite ljus. Detta i kombination med att bokbladen förmultnar mycket långsamt leder till att bokskogen inte är särskilt livligt. Det växer inget under bokarna och i en sådan miljö trivs få andra organismer. Den tränger undan andra trädslag såsom ek och barrträd. Därför är det tyst. Den står där, stolt och mäktig. Men ensam. Går det att översätta till ett mänskligt drag? Jag tror det. Jag tror att stolthet, skönhet och styrka kan dölja en tomhet som finns där längst nere under en vacker yta. Så smular kakdjäveln.

På engelska finns det ett utmärkt uttryck, I've been humbled. Jag vet inte om det går att översätta direkt till svenska, jag har aldrig sett någon använda begreppet ödmjukats. Att jag inte är säker på det är ytterligare en anledning till att jag har ödmjukats. Att bli ödmjukad innebär att något händer som punkterar bubblan. Livets motsvarighet till slaven bakom Caesar som viskar memento mori. Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg att man iblandar använder sig av ordet ödmjuka, att man ska ödmjuka sig själv. Ta första steget, sträcka ut handen, Nåväl, likt Job har jag utsatts för en prövning.

Under sommaren har jag figurerat i ett sammanhang där jag egentligen inte borde figurera längre. Jag har med självklarhet känt mig hemma. Det har handlat om att jag har tagit kaffe utan att betala, använt mig av den fria uppkopplingen mot nätet och skrävlat om mina bedrifter för trötta öron. Jag har tänkt betala för kaffet, jag föreslog till och med en samvetskassa. Jag har tänkt lösa uppkopplingen, jag har bara inte orkat. Skrävlandet kan jag inte göra något åt, kan väl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar (Jeremia 12:23)?

Idag skulle jag göra samma sak, jag öppnar ett skåp för att se om det finns några kakor kvar sen gårdagen. Det jag inte ser är att den stora restaurangtermosen står ovanför skåpet och att ena benet på termosen har hamnat framför skåpsluckan. Resultatet blir att när luckan öppnas så faller termosen ner och träffar mig perfekt på näsroten. Det gör ont och det börjar blöda. Det var ödmjukande, jag tänkte instinktivt att karma inte bara är en nattklubb. Fast nattklubben stavar ju med ett h. Nu går jag omkring med ett plåster och kontemplerar sakernas tillstånd. Det var allt, fortsätt verksamheten

Jag gillar inte Max, deras hamburgare är för kleggiga. Jag tycker att Noam Chomsky är ganska tjatig. Jag gillar faktiskt Snabba Cash - omdöme: bra. Min far var inte kejsare. Jag äger fyra skivor med Oasis, ändå gillar jag dem inte. Jag kysser bra. Champagne kan bli lite jäsigt. Jag är känsligare än vad jag och många andra tror. Jag påstår att jag har läst Gangsters men det har jag inte, jag har påbörjat den tre gånger dock. Jag är långsint, på gott och ont - jag minns alltid en god gärning och glömmer aldrig en oförrätt. Jag måste tänka efter för att komma på vad som är höger och vad som är vänster, men inte när jag röstar. Mitt självförtroende är ibland för bra. Jag slår ihjäl och kysser med samma varma själ. Ibland, IBLAND, kan jag tycka att Citizen Kane är lite överskattad. Jag smygläser skvallertidningar.

Självömkan är överlägset den mest förödande icke-substansiella narkotikan. Den är vanebildande, den ger tillfällig njutning och den skiljer offret från verkligheten.
 
Citatet ovan kommer från Lyndon B. Johnsons hälsominister John W. Gardner. Gardners definition är något som jag till fullo kan förstå och känna igen mig i.  Man kan lite skämtsamt säga att hälsoministern inte bara var jänkare utan också tänkare.

It was the best of times, it was the worst of times.

Den sena våren och den här sommaren har av olika anledningar varit en av de värsta perioderna i mitt liv. Det har också varit en av de bästa. Jag vågar inte skriva varför eftersom jag inte vill förringa någon annans bekymmer. Jag vet att mina problem inte kan mäta sig med många andras, det är väl helt enkelt så att jag har levt ett extremt skyddat liv.

I det stora hela tror jag, eller har märkt, att jag har lätt för självömkan. Jag hade hoppats att det inte var så men när jag ältar saker som har hänt så vandrar inte mina tankar direkt till de fantastiska ögonblick jag har varit med om i sommar. Jag dröjer vid det jag inte borde dröja vid. Jag retar upp mig över saker som jag inte kan påverka och det gör mig till slut utmattad. Rationaliteten tar över, du kan inte göra något åt detta och då ska du sluta tänka på det. Precis när den tanken har passerat alla inblandade synapser börjas det om från steg ett. Utmattande.

Jag har också funderat över varför man så ofta blir, i brist på bättre ord, arg över andras ömkan. Om någon tycker uppriktigt synd om dig så kan det vara ännu värre än det som orsakar din misär. Jag tror att man ibland förväxlar medkänsla med ömkan vilket är sorgligt. Jag tar gärna emot medkänslan men många med mig kanske inte ser det för vad det är utan misstar det för den lätt nedlåtande ömkan istället.

I never saw a wild thing sorry for itself.
A small bird will drop frozen from a bough
without ever having felt sorry for itself
D H Lawrence

Om det nu är så som jag påstår att sommaren också har varit en av de bästa, varför fokuserar jag inte på det? Varför är det så lätt att fastna i negativa spiraler? Det är väl för att de positiva känslorna kräver energi och engagemang. Du måste prestera för att kunna känna dig stolt över dina bedrifter, du måste underhålla och vårda ditt umgänge för att känna gemenskap, du måste smöra för att få ligga. Självömkan och uppgivenhet kräver inget engagemang. Du kan bara ligga med fjärrkontrollen i handen och titta på Lättlagat klockan 04.30 och låta det hända. Och det är skönt ett tag. Det måste dock ske något, en brytning. I mitt fall tror jag faktiskt att det har hänt. Jag har ältat färdigt, det kommer inte ske någon förändring. Då finns det inte så mycket mer att göra än att engagera sig i annat. Jag vill gärna framstå som rationell och det är ganska irrationellt att försöka påverka saker som bevisligen inte går att påverka.

Insikten väcktes också av Blind Willie Johnson. Jag såg ett avsnitt av West Wing där Josh blir involverad i en diskussion om rymdprogrammet. Man kommer in på Voyagerprojektet och de guldskivor som har skickats med kapslarna. På en av skivorna finns Johnsons obeskrivligt sorgliga "Dark was the night, cold was the ground". Blind Willie Johnson var en man som lätt hade kunnat hemfalla åt självömkan. När han var sju år gammal så var hans styvmor otrogen mot hans far. Fadern misshandlade kvinnan som hämnades genom att slänga lut i ansiktet på lille Willie som blev blind av händelsen. När han växte upp blev han en uppskattad predikant men aldrig rik. Hans enkla skjul brann ner och eftersom han inte hade någonstans att ta vägen så bodde han kvar i de nedbrända resterna. Han sov på tidningspapper på den blöta, askfyllda marken. Han klarade av att bo så här i två veckor, sen fick han lunginflammation. Eftersom han inte kunde behandlas på något av de vita sjukhusen så dog han till slut. Sörjd endast av sin hustru. Dark was the night, cold was the ground. Ingen kan minnas att han någon gång beklagade sig. Omständigheterna i min närmiljö framstår som en smula futtiga vid jämförelse.

Trouble soon be over. Sorrow will have an end.

För er som inte kan se klippet: http://www.youtube.com/watch?v=7R8RuOagzck

De gaddade ihop sig och skrek att jag är djävligt konflikträdd. "Ha ha" muttrade jag nervöst och stammade fram att visst kan det vara så.

Jag fick den finaste komplimangen jag någonsin har hört sägas direkt till mig för ett par månader sen. Det var en vän som sa att jag har rätt väldigt ofta om saker vi ska göra eller gå på. Han hade observerat att jag alltid tycker att det ska bli ball och så blir det så också. Det var inte det som var komplimangen egentligen utan hans följdobservation:
- Det verkar som om du anstränger dig, men inte så att det märks, för att alla ska ha ball och då får du ju rätt.

Jag tror att det var en komplimang åtminstone. Jag blev glad och då är det väl så?

Jag har störiga människor i min bekantskapskrets. Eftersom jag inte längre går i lågstadiet så kan jag inte säga upp bekantskapen. Seinfeld nämner någon gång problemet för män att skaffa nya vänner efter att man har fyllt 30 år. Jag skulle vilja formulera ytterligare ett problem och det är att man inte kan göra sig av med vänner som man har skaffat efter att man har fyllt, låt oss säga, 20 år. Carry that weight.

En av mina gamla vänner kan vara ganska störig, bland annat har han en förmåga att alltid delge sin omgivning vad han tycker om sakernas tillstånd. Han gör detta på ett ganska provocerande vis och det kan uppstå en ganska hård ordväxling till följd av hans yttranden. Det är inte alltid en dålig sak eftersom han tyvärr är ganska klipsk. Det leder till att man måste slipa sina egna argument och ständigt behålla skärpan. I längden blir det dock tröttsamt. Att umgås med vänner skall vara och kännas naturligt. Det ska vara kravlöst och utvecklande, annars finns det väl ingen egentlig poäng med att umgås. Nu är det naturligtvis så att min vän har en del andra egenskaper i överflöd som jag värdesätter hos en vän, han är pålitlig, rolig, ärlig och generös för att nämna några av dem.

Många av samtalen handlade om politik, vi andra tröttnade väl ganska snabbt men killen vägrade ge sig. I ett riksdagsval så blev han åtminstone mållös. Han hade propagerat för en borgerlig linje, alla skulle rösta på moderaterna och den som inte gjorde det var dum i huvudet och frihetsfientlig. Ju närmre valdagen vi kom desto mer högljudd blev retoriken. När valresultatet kom så blev han djupt besviken, den socialdemokratiska majoriteten höll i sig. Han gav sig in i analyser om hur detta kunde hända, hur oengagerade folk är, vaneröstare som inte ifrågasätter etc. Min andra kompis blev till slut knäckt och skrek: "JAG RÖSTADE PÅ MILJÖPARTIET FÖR ATT VÄGA UPP DIN DJÄVLA RÖST!!!"

Det var sant. Hade röstat på MP bara för att djävlas. Jag vet inte vilket beteende som är värst, att gå sina vänner på nerverna eller att använda folkstyrets medel för att sätta dit en kompis.