Snaskefar

Vad får en vilt främmande människa att skriva ett e-postmeddelande till en person och ställa extremt personliga och brännande frågor? Vad får samma människa att i nästa meddelande borra in sig ännu värre trots att jag tydligt har sagt att jag känner mig väldigt obekväm med hela situationen? Fingerspitzgefühl – not so much.

Jag är säker på att jag har myntat massor av uttryck och visa sentenser, jag kan naturligtvis inte bevisa det. Bloggen är ju bra på så sätt att jag det åtminstone går att hugfästa något tänkvärt i digital form.

Anledningen till att jag komma att tänka på detta var att jag för en tid sedan fick en uppsträckning med ett visdomsord som jag är säker på att jag var först med, jag gillar inte att bli uppsträckt och jag gillar definitivt inte att man citerar mig när man gör det. Jag pratade om en person som jag trivs med, de andra i sällskapet sa att denne är skum och otrevlig. Då sa jag att det intrycket får man lätt men när man lär känna henne/honom så går över. Då sa de något till mig som jag ofta säger om andra sådana personer; "Om man behöver ursäkta någons beteende så är det inte värt besväret".

Vidare kom jag att tänka på vad som sägs om mig när någon beskriver mig och vad som är värst av två onda ting. Jag misstänker att när någon som inte är helfrälst (för sådana finns, även om ni är lätträknade) i mig pratar om mig så säger man en av följande saker:
1. Visst, han har sina sidor men lär du känna honom så lär du upptäcka att han bla bla bla.
2. Visst, det är en bra kille men han har sina sidor bland annat så bla bla bla.

Förstår ni skillnaden? Antingen beskrivs man negativt fast med vissa förlåtande drag eller så beskrivs man positivt men med några fläckar som är för stora för att ignoreras. Jag tror faktiskt att jag ändå föredrar den första, att det finns något som man kan acceptera, att det finns något man kan jobba med. Den andra verkar lite falsk, till och med lite intrigant. Som om man förbereder ett skitsnackmaraton och väntar på fler deltagare.

Det finns naturligtvis inte något intresse av umgås med helt perfekt cirkelformade personer, dynamiken dör, vi sitter stilla och inga nya skrönor berättas (och jag behöver skrönor). Inga överraskningar sker och till slut har vi bara omgivningen att prata om. Så till alla mina vänner, jag har överseende med era små egenheter. Fortsätt med era små irriterande ovanor och ha i gengäld tålamod med mina.

I helgen umgicks jag med min äldsta kusin och hennes familj. Jag inbillade mig att jag i hennes barns ögon var den coolaste släktingen men ungarna låter sig svårligen imponeras. Vissa poäng plockades när vi kollade på min gamla VHS-upptagning av fotbolls-VM 1994. De blev ändå lite imponerade när jag kunde förutsäga Arne Hegerfors kommentarer och Brolins efterhandskonstruktioner. Sen lade jag grunden för deras respekt för Stefan Schwarz, jag berättade om alla hans hårda ögonblick och påstod sedan att han har varit min fotbollstränare.

Helgen bestod av så mycket mer än att ljuga för barn. I samtal med min kusin fick jag veta hur jag hade betett mig när det gällde svenskan när jag var liten. Jag kom till Sverige när jag var tre år gammal, då var min kusin runt 18 år så hon har fler och bättre minnen från den här tiden än vad jag har. Jag hade ingen aning om detta men tydligen så pratade jag på som om alla förstod mig, förvirringen kan ha uppstått eftersom några av mina släktingar ändå talade amhariska. Jag utgick från att alla gjorde det och blev fruktansvärt frustrerad när man inte svarade mig genast. Till slut måste jag ha förstått att situationen var ohållbar. Därför blev jag tyst.

Ja, ni som känner mig och nu tvivlar, jag var tyst. I ett halvår. Sen öppnade jag munnen igen och pratade. Min kusin säger att det som då kom över mina läppar var flytande småländska. Jag föreställer mig att jag letade upp alla jag hade försökt kommunicera med och sa något i stil med "Nå, var var vi?".

Jag vet inte hur det började eller vad det beror på men jag har en förvånansvärt öppen relation till kvinnan som driver antikvariatet på Kattesund.

Vi träffas kanske 4-5 gånger per år men när vi träffas så pratar vi öppet om livsval, sjukdomar, döden, kärlek, arbete, relationer och så vidare. Not your average small talk.

Så har det varit från första stund och det slår mig att hon från tid till annan har vetat mer om mig än någon av mina släktingar eller vänner – och kanske jag vet mer om henne än hennes närmaste. Jag föreställer mig att detta är mer vanligt förekommande än vad man kan tro. Jag tror att en människas doft eller framtoning gör det enkelt att få andra människor av samma art att anförtro sig, att dela med sig.

Jag filosoferar över om det kanske är lättare att dela med sig till någon särskild just därför att denne inte tillhör den närmsta kretsen. Att vissa saker är lättare att ventilera och torka av sig på någon som inte behöver ta itu med det.

Eller så är hon en vanlig sladdertacka som kan locka ur folk saker som de inte hade tänkt dela med sig av.

Det är klarlagt nu. Mitt livslånga hat mot gäss grundar sig i mitt första egna barndomsminne. Med eget minne menar jag ett sådant minne som inte är inpräntat i mig av andra utan som jag är säker på att jag minns själv.

Jag är tre och ett halvt år gammal. Vi står utanför Skanörs Gästgifvaregård och några typer i klargula byxor föser gäss framför sig. Senare har jag fått veta att det är något som kallas för gåsavallning. En gås gör ett utfall mot mig och försöker bita mig i vaden. Jag blir skräckslagen och börjar gråta.

Det är nog därför jag skrattar så mycket när fransmännen tvångsmatar gässen med majs. Det är nog därför jag gillar gåsagillen så mycket.

Jag mottog nyheter idag. Känslomässigt ansträngade sådana. Jag visste det nog redan men fick det bekräftat – vilket var befriande på något sätt. Jag trodde att jag skulle bli mer upprörd men den sinnestämning som infinner sig sammanfattas bäst av Bob Dylan i alla separationsvisors moder, Don’t Think Twice, It’s Alright. Lill Lindfors har spelat in en version på svenska som heter Låt mej va’ de’ e’ bra. Den är helt acceptabel.

http://www.youtube.com/watch?v=GtkVGClqrT4

Jag tänker inte begå emomisstaget att hävda att texten handlar om mig. Jag inser att Bobs tirader kraftigt överstiger turbulensen i min situation men vissa strofer nickar jag igenkännande åt. Därmed inte sagt att min situation är liknande den som besjungs. Jag vet inte riktigt om jag kan eller vill gå in djupare på det. Det är en bra låt åtminstone.

Det är som det är, inte mycket att göra åt. Lite kladdigt i jämförelse med de övriga inläggen på den här bloggen men det är OK. Låt mig vara, det är bra.

Idag läste jag något riktigt klokt; följden är de enfaldigas lärare. Eventus stultorum magister est.

Kanske är detta en utkristallisering om varför vi ska lära, undersöka och försöka förutse. Istället för att behöva ta itu med konsekvenser som ständigt följer det dåraktiga beteendet. Fast det är inte hållbart. Gång på gång bevisar jag att jag inte har lärt mig något, i repetitionen ligger idiotin i att dricka Fernet, hoppas på för mycket, lita på någon som jag inte borde ha litat på etc.

Som någon sorts systersentens håller jag "Dumheten vilar aldrig" vilket är ännu mer tröstlöst. Det kostar på att analysera, att förutse, att försöka se konsekvenser. Dumheten puttrar på eftersom den inte kräver någon energi, det är bara att luta sig tillbaka och låta det hända. Förhoppningsvis blir konsekvensen eller följden en hård magister.

"I love it when you call me Big Pop-pa"
- Notorious B.I.G. Big Poppa, 1995.

Jag skryter ofta om hur lätt det var för mig att gå ner i vikt ner det behövdes. Det var kul och trevligt, vi hade ett bra gäng som spelade basket hela sommaren, sen började jag träna på ett gym. När målet var nått lade jag ner träningen ett tag. Det blev för mycket, jag stod som en idiot på trappmaskinen, minst en timme – fem dagar i veckan. Sådant tär, sådant är enformigt. Jag såg ingen anledning till att fortsätta övningarna. Jag var ju slim, snygg och singel.

I våras hoppade jag på tåget en gång till, idiotträning och rätt kosthållning. Till maj tyckte jag att jag hade lagt grunden inför sommaren. Sen dess har jag inte rört mig en meter, lyft ett kilo, tagit ett trappsteg i onödan. Nu har jag gått upp tio kilo. Utan att jag riktigt kan komma på hur det gick till. Jag såg mig i spegeln häromdagen och såg hur den annars så livaktige, spefulle Snaskefar mötte min blick i spegeln och skrek efter hjälp. Ögonen uttryckte en oändlig sorg över att vara instängd i det kroppsliga fängelset. Det räcker nu. Släpp Snaskefar fri, det är vår.

Det ska inte bli någon träningsdagbok här inte men en rapport kommer i maj. Jag vet att ni alla med spänning och förundran tar del av mina äventyr, jag ska inte neka er detta. Det var allt, fortsätt verksamheten.