Snaskefar

Du vet inte vem du är men dessa rader går till dig:
Quiero hacer contigo lo que la primavera hace con los cerezos.

Jag vill göra för dig det våren gör för körsbärsträden.

Jag ska besöka mina föräldrar ett tag för att hjälpa till med praktiska detaljer i pappas behandling. Bland annat ska jag köra pappa till ett sjukhus flera mil från deras hem, mina föräldrar kör inte gärna bil på vintern.

Det får mig att minnas alla de gånger de har kört mig till träningar, läger, sjukhusbesök, Lund, kompisar, skolan, lumpen etc. Mamma ojar sig och säger att jag behöver inte. De klarar sig nog.

Jag blir först irriterad. För mig handlar det handlar om självklara gentjänster. Sen inser jag att det kanske är självklart för dem att det här är något som de vuxna egentligen ska klara själva.

Idag påbörjar pappa sin kemoterapi. Nu kan jag lägga cytostatika till listan av ord som jag lärt mig men var lyckligare utan.

Andra sådana ord är till exempel palliativ vård och metastaser.

Min far, mer om honom vid ett annat tillfälle, gav mig pocketversionen av boken Handelsresande i liv av Lena Einhorn i julklapp.

Jag vet inte vad som är fel. Jag läste ut den och har haft den liggande framme. Nu när jag  ser boken så reflekterar jag inte över de val människor har gjort, inte över det hjältemod eller den feghet de har visat. Jag nyanserar inte över hur människor på olika sätt agerar för att överleva. Jag tittar på omslaget och noterar att svastikorna på uniformerna är spegelvända till sauvastikor.

Och jag skäms.