Snaskefar

Sentimentalitet finns med på topplistan av mina missbruk. Gåshud och fukt i ögonen är det jag jagar. Efterspelet kring 9/11 dryper naturligtvis av sådana ögonblick men nedanstående video är ett av mina favoritklipp på tuben. Det är den 12 september 2001, vaktavlösning vid Buckingham Palace. Bry er inte om titeln på klippet, det är dagen efter. Britterna sluter upp kring USA (mestadels för att de måste men ändå).

Videon i sig är naturligtvis en tearjerker och det blev inte bättre när någon på nätet kommenterade saken med orden att USA i sammanhanget alltid har varit den sprallige lillebrorsan, kaxig, storvuxen, högljudd men välmenande. Nu hade han slagit sig och behövde tröstas.

Uppdatering igen! Om man vill ha bra grejer eller skänka bort prylar så kan man använda sig av den här sidan: http://rensavinden.nu/

Uppdatering: Kartongerna med filmerna hämtas snart av en lycklig person som alltså var snabb som vinden. Hyllorna finns kvar om någon är intresserad.

Jag har äntligen fått ordning på lägenheten. Egentligen inte men det kan skönjas en plan för den fortsatta vistelsen. Jag har stuvat, slängt och sorterat bohaget efter en prästgård och en sommarstuga så att det viktigaste (och kanske framför allt jag själv) får plats i lägenheten utan att det blir släktmuseum.

Nu kom jag dock till filmerna. En gång i tiden satte jag en ära i att ha ett stort filmbibliotek. Det vill jag fortfarande ha men jag har helt och hållet övergett DVD-formatet och dessutom måste jag frigöra ytor i hemmet. Därför skänker jag bort cirka 350 titlar samt 5 DVD-hyllor av IKEA:s modell Billy i björk.

Vill du ha dem?

Jag har ingen fullständig förteckning men detta bör vara ett tvärsnitt: Lost In Translation, Cidade De Deus, The Great Escape, Ali, Ray, Chinatown, The Office, Lonesome Dove, Crimson Tide, Crimson Rivers (De blodröda floderna), Bowfinger, Do The Right Thing, Lonestar, Heat, Kingpin, Blazing Saddles, Young Frankenstein, American Beauty, Love Actually, Marathon Man, Apocalypse Now, Last Of The Mohicans, Fight Club, A Fish Called Wanda, Citizen Kane, The Shining, Amadeus, Casablanca, Moonson Wedding, Carlito’s Way, Once Were Warriors, Garden State, Magnolia, Being John Malkovich, Pulp Fiction, True Romance, Kill Bill I-II, Jackie Brown, Reservoir Dogs, Flying Daggers, Donnie Brasco, The Last Emperor, Primary Colors, The Last Samurai, Life Of Brian, Swingers, Midnight Cowboy, Snatch, Lock Stock And Two Smoking Barrels, Way Of The Gun, Mississippi Burning, 40 Year Old Virgin, Pleasantville, Se7en, Office Space, A Bronx Tale, Spirited Away, Kung Fu Hustle, Sleepy Hollow, Deer Hunter, Life is Beautiful, Ragtime, Dr Strangelove yada yada yada The Bomb, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Simpsons The Movie, Rocky, The Prestige, Blood Diamond, Das Leben Der Anderen, Babel, Enter The Dragon, Eddie Murphy’s Raw, American Gangster, Trading Places, The World According To Garp, Big Fish, Platoon, A Few Good Men, Pusher, V For Vendetta, The Deerhunter, Blues Brothers, The Aristocrats, Shoot ‘em up, Syriana, LA Confidential, Trading Places, Blade Runner, Primal Fear, American History X, The Fifth Element, There’s Something About Mary, Moulin Rouge, Superbad, Training Day, Devil In A Blue Dress, Traffic, Walk The Line, Amélie, Raging Bull, As Good As It Gets, Clerks, Chasing Amy, Boogie Nights och This is Spinal Tap.

Nu kommer det knepiga förbehållet i all godhet och givmildhet, det är allt eller inget som gäller. Jag har packat ner DVD:erna i två flyttkartonger den som först anmäler intresse får dem alltså. Men det är alltså inte lösgodis som gäller. När det gäller hyllorna kan jag vara lite mer flexibel.

Så, skriv en kommentar om du är intresserad, annars lämnas de till Erikshjälpen efter midsommar.

Nu blir det sport. Jag tänker under juni månad skriva lite extra om svenska idrottsstjärnor som antingen heter Stefan i förnamn eller Schwarz i efternamn. Vi börjar med den mest uppenbare, Stefan Schwarz.

När Stefan Schwarz var 6 år gammal spelade han för Kulladals FF. Eftersom han redan då var duktig och framåt fick han spela med de som var två år äldre, P8-laget helt enkelt.

Schwarz, eller Stefan som man kallas om man är 6 år gammal, hade en egen syn på vad som härdar och förbättrar. Han gjorde som så att han efter de reguljära träningarna använde garagedörren hemma på Söderkulla, ungefär som Björn Borg gjorde hemma i Södertälje.

Bild från Sydsvenskan, Stefan till höger.

Skillnaden var att när Björn Borg stod och matade dubbelfattade intervjuklyschor mot dörren så sprang Stefan allt vad han kunde, ofta med huvudet före, och kraschade in i porten. På så sätt skulle han härda kroppen. Det fungerade uppenbarligen. Det år Stefan fyllde sju fortsatte han att spela med de äldre pojkarna. När han dök upp tillsammans med laget på en turnering så blev det ett ramaskri, föräldrar till motståndarlagen hotade att ta sina Matsar ur turneringen om Stefan tilläts spela. Det anmärkningsvärda var att det till stor del rörde sig om föräldrar och lag som aldrig hade mött honom tidigare.

Så, ungdomar, bygger man renommé.

Det var faktiskt allt, fortsätt verksamheten.

Först och främst, jag laddade ner en WordPressapp till paddan så att jag skulle kunna blogga på tågresorna, meningen var att inläggen skulle komma tätare – HAHAHAHAHAHAHAHA!

Nu till något helt annat. Jag har idag lärt mig, eller egentligen fått utrett, att det finns fler än fem sinnen. Det stör mig eftersom det är just den sortens allmänbildning jag strävar efter. Nu talar jag inte om att kommunicera med döda eller att ha varsel, kroppen har långt fler sinnen än de fem som man vanligtvis lär sig.

Jag kan inte redogöra fullständigt för vilka de är, det kunde inte min upplysare heller men det är rimliga påståenden. Förutom syn, hörsel, smak, lukt och känsel så har vi även balans, uppfattning om värme och kyla, uppfattning om smärta, uppfattning om var kroppens delar befinner sig, uppfattning om acceleration, med mera.

Jag skulle vilja, som mitt bidrag till forskning, vilja tillägga “Uppfattningen om att vi är på väg att göra bort oss”. Det är nog topp sex för mig. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Jag:
- Bla bla bla bla bla bla bla Och så såg jag att bäst-före-datumet hade gått ut bla bla bla bla b..

Före detta god vän:
- Och du insåg den stora ironin att det var likadant för dig?

Jag:
- Va? Nä… Utan bla bla bla bla Öh… Vad sa du förresten? Inget? OK, bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla etc.

Idag har jag stiftat bekantskap med Anthony Weiner. I den här videon är han irriterad över att republikanerna i den amerikanska kongressen röstade ner ett förslag om att ge utökad sjukvård till first responders i WTC-attacken.

Sorkins vrede anas men Weiners parodiska imitation av republikanerna förtar lite av åskdundret.

I ett annat klipp så sätter han talmannen på plats. Tror jag. Jag har ingen aning om vad som pågår i det här klippet. I slutet börjar talmannen att mumla och staka sig så tydligen är Weiner en jobbig fan att ha att göra med.

Jag har stor respekt för människor som inte hymlar, vare sig med sina framgångar eller motgångar. Den nysvenska folksporten att vräka ur sig otidigheter bara för att provocera har jag däremot lite till övers för. Särskilt de som indignerat säger “Men så får man tydligen inte säga i det här landet” stör mig. Man får säga vad man vill, man måste dock räkna med mothugg. But I digress (det betyder att man har bra matsmältning på engelska).

Det här med att inte hålla igen, att verkligen säga hur det är – det är något jag jobbar på. Man vill ju inte göra folk obekväma men det kan ibland vara bättre att säga hur det verkligen ligger till istället för att låta folk gissa sig till läget, i värsta fall överdriva och ängsla i onödan.

Det kan dock naturligtvis gå till överdrift. Förra veckan läste jag om aktuella födelsedagar i Sydsvenskan. En person fyllde nyligen 65 år och det angavs i uppmärksammandet att han är sjukpensionär. Han fyllde 65 år och kom ursprungligen från östra Bosnien. På fritiden tycker han om att vara ensam vid havet. Han lider av posttraumatisk stress på grund av sina upplevelser i Srebenica där han i flera veckor saknade färskvatten och mat. Underförstått var han med om ännu värre saker.

Det har hängt efter mig ända sedan jag läste det. Varför var det viktigt att lyfta fram detta? Var det han själv som insisterade på att det skulle tas med? Definieras han så mycket av det hemska som skedde under Bosnienkriget? Var det en form av terapi att släppa fram det på de annars småputtriga familjesidorna? Hur reagerade de som letade efter sina föräldrar eller sina barn på samma sida i Sydsvenskan? Jag har tusen frågor men ingen att ställa dem till, därför håller vi här.