Snaskefar

Jag älskar TV. Det tar nog inte mer än tre minuter i mitt sällskap förrän man kommer till den insikten. TV har uppfostrat mig (inte uteslutande, naturligtvis). Jag var ett aktivt barn som sprang utomhus och allt det där men om möjligheten gavs att titta på TV, då gjorde jag det.

En gång grät jag för att Mannen från Nasaret tog slut och pappa trodde att jag var ledsen över att Jesus hade blivit korsfäst. Ilskan hos min far, prästen, när jag förklarade den egentliga anledningen är svår att beskriva. Jag var 17 år gammal vid tillfället. Nä’ba’skoja, 5 år tror jag att jag var.

Sedan dess har missbruket fortsatt och för någon som upplevde 1990-talet och det tidiga 2000-talet har drogen blivit mycket mer potent och ren. Om vi bara stannar upp och funderar ett tag på hur mycket bättre TV-serier och andra produktioner är nu jämfört med hur det var när seklet var ungt så kommer man till en häpnande insikt.

Att älska TV medför dock vissa bekymmer. Det är som ett äktenskap (har jag fått berättat för mig), man går och småhatar varandra. Alla små fel och brister blåses upp och överskuggar till slut de goda sidorna som egentligen och naturligtvis är så mycket större.
Jag har länge stört mig på ett par saker och vill få sagt följande;

1.Jag tröttnar på att figurer i TV-serier överlag inte kallpratar med någon som inte är en återkommande person. Till och med de som framstår som sociala genier ägnar en tanke eller ett ord åt medresenärer på bussen, kassörskor, servitriser, taxichaufförer och så vidare.

2.Jag gillar inte meta-TV, vissa av mina favoritserier (exempelvis Uppdrag Mord, Vita huset eller Battlestar Galactica) har avsnitt där ett filmteam t ex ska följa huvudrollsinnehavarna i ett dygn och det blir sällan bra. ”STÄNG AV DEN DÄR DJÄVLA KAMERAN!” kan det låta och så blir det den bästa, mest känslosamma scenen i ”dokumentären”. Någon är alltid skeptisk, de vill inte vara med eftersom ingen någonsin är intresserad av att höra DERAS sida av saken, man blir bara uppfattad som en uniform – vips har vi antingen en falsk reporter som säger att det är deras plikt att visa allt eller så blir det en bombastisk hyllning (om journalisten/reportern/filmmakaren är kvinna vill säga, kolla upp detta, det är naturlag). Givetvis inträffar alltid en smärre katastrof när kameran är igång.

3.Jag har sagt det för och säger det igen, jag kan inte med personer som inte lär sig av sina misstag. Må det vara en skjutglad stridspilot, en pinsam men sexig hemmafru, en brutal polis eller en klumpig tonåring – om de inte drar lärdomar av situationerna de hamnar i så kan serien i värsta fall tappa en tittare (30+, Lundabo).

4.Historielöshet, antingen så finns det back stories i övermått men som tittaren aldrig får se. Det är givet att allt inte får plats men hur mycket kan ett kompisgäng egentligen ha varit med om!? Den andra varianten är att man får se något fantastiskt inträffa, en lyckoträff som det borde skrivas ballader om och sjungas av pottfrisyrsbarder vid kungliga hov, men nästa vecka talas det inte om det. Jag har kanske upplevt 5 awesome saker i hela mitt liv (3 om man vet vilka som är sanna) och jag talar om det HELA TIDEN.

Det var det jag hade på hjärtat idag.

När Henry Ford förändrade vårt sätt att leva med modellen T så uppstod ett nytt yrke, världens nästnästnästnästnästnästnäst äldsta, bilhandlaren.

I en dokumentär jag såg nyligen så visades en av dessa pionjärer, han sålde T-Fordar på den amerikanska prärien i Kansas. Man kan bara föreställa sig att han hade en lokal där han visade upp bilarna och kanske tog betalt, han stod nog inte på slätten, förvarandes och säljandes bilar i det fria.

Hans kundkrets bestod av bönder som då övergav häst (i enstaka fall säkert också barn) och kärra till förmån för bilen. Den största utmaningen var att få dem att styra bilen – de tog helt enkelt med sig sitt kuskbeteende till förarsätet. De litade på att bilen skulle välja väg själv och släppte sonika ratten på raksträckor. En större utmaning, eller snarare fara, var nerförsbackarna. Bönderna kunde tänka sig in i mekaniken att de själva var tvungna att bromsa utan sa helt enkelt ”Ptroo!” (motsvarande) till bilen.

Det är därför vissa människor dubbelklickar på länkar till hemsidor.

Ni vet när man tar en sådan där portionsförpackning med smör och stoppar i fickan för att sedan glömma bort det och inte upptäcker det förrän flera timmar senare när man har en kladdig fläck på framsidan av byxorna? Ni vet inte…

Norge gråter över mitt slöseri. Chefen skrattar sig fördärvad.

Det är aldrig någon säger You can walk the walk, but can you talk the talk? Är inte the talk 50%?

Har ni förresten märkt att jag har punkter i mina inläggsrubriker? Jag hoppas att det sprider sig och blir “a thing”.

De har humor på min nya arbetsplats. Jag talar inte om dansk dratta-på-ändan-humor utan en mer sofistikerad sort. I en av verksamhetsgrenarna jobbar det cirka 30 stycken “IT-snubbar”, javautvecklare eller vad det nu kan vara. De märks ganska mycket på ett företag där övriga har en inofficiell dress code som innebär att man höjer lätt på ögonbrynen åt jeans (men man låter det dock passera. Jag vet, ty jag var med). IT-snubbarna (väldigt få snubbettes) har oftast t-shirt med fräcka budskap om programmering eller nostalgiska Commodorelogotyper.

Ner en av dessa IT-snubbar var på barnledighet bestämde sig de andra för att ha roligt på hans bekostnad. Den dagen han kom tillbaka så hade de städat arbetsplatsen nitiskt. Som regel har IT-snubbarna lite mer stökigt än andra eftersom de sällan har interaktion (på just detta företaget) med utomstående. Allt låg prydligt och i räta linjer. När det nu gällde klädseln så hade samtliga, alltså över 30 personer, klätt sig i mörk kostym med diskret slips. De lurade i den återvändande utvecklaren att koncernen hade infört en strikt utseendeordning och att de från och med nu alltid skulle gå klädda i kostym på jobbet. Godtog man inte detta så var det dörren som gällde. Det har aldrig hänt mig men man har berättat för mig att det ska vara besvärande att vara underklädd i vissa sammanhang, min empati är det inget fel på så jag kan föreställa mig att den t-shirtbärande IT-snubben led hela dagen. Nästa dag kom han tillbaka i kostym men då slog skämtet igenom med full kraft, alla de andra hade gått tillbaka till sin ordinarie klädsel. Pinigt.

Det finns olika sätt att hantera detta. Vår hjältes respons var att gilla läget och utveckla (alternativt inveckla) det några snäpp. Han kom i kostym varje dag i ett halvår för att på något sätt gå ur situationen som en vinnare. Detta påminner mig Alec Baldwins roll i 30 Rock som delar ut små diamanter av visdom till de som vill komma upp sig i världen. Baldwin säger, i rollen som Jack Donaghy, att man på sitt arbete alltid ska klä sig efter det jobbet man strävar efter, inte det man har. Det finns säkert en lärdom här, IT-snubben är nu president över hela Danmark (OBS! Ljug).

Fråga mig inte vilken källa jag har för detta påstående men jag tycker hur som helst (ett uttryck jag ogärna särskriver) att följande faktum är väldigt roligt:

Bibeln är världens mest lästa bok, samtidigt är den också den bok som stjäls mest i bokhandeln.

(Bibeln är alltså som en sorts Koran för kristna)

Det är inte ett särskilt kristet beteende men det kan ju förstås vara så att utan bibel känner man inte till det sjunde budordet.

På tal om källangivelser så berättade min far ofta om Hugo Odeberg (tidigare nämnd i detta inlägg) som han läste för i Lund. Odeberg ska på sin egen disputation ha fått frågan var han hittade stöd för ett särskilt påstående i avhandling. Var hade Odeberg fått detta ifrån? “Fått och fått… Jag kan väl tänka själv…” var Odebergs svar. Ha!

Det har börjat gå riktigt bra på sistone. Det sammanfaller med en tilltagande leda. Jag är uttråkad på egen hand, initiativlös. I yrket, i kroppen och i umgänget går det bra men jag finner mig allt som oftast sittande och mumla att det inte händer något.

Detta gör mig orolig för att jag är en sådan där, en som måste ha kalabalik för att frodas. Det vill jag inte. Jag har haft kabbalah så det räcker för en livstid. Kanske är det ett utslag för min enorma törst efter uppmärksamhet? Nu vill jag faktiskt ha stillhet, stabilitet och ro. Men inte tråkigt.